Rosor äro röda

Nog för att jag trivs i Norge, på riktigt - inte bara som att jag trivs i brist på annat - jag trivs-trivs, men det finns inget som hemma. Jag tycker det är charmigt med nyckelharpa, norrländska, hoppande grodrollspel, Ä, Ö och att det inte klassas som billigt när en pizza kostar 99 kronor. Men mest av allt tycker jag att det är skönt att bara vara hemma, för att hemma alltid är hemma - oavsett vad.

Dock finns det otaligt många fördelar med att bara vara hemma vid utvalda tillfällen. För det första innebär det att mitt förakt mot att bo i en uppförsbacke inte hinner göra sig påmint. För det andra innebär det att jag sover desto bättre när jag väl lägger mig i min säng, en säng som på intet sätt är en våningssäng. För det tredje innebär det att mamma är desto bättre på att skämma bort mig.

Idag var bilen nytankad - för min skull. I köket har ett varmt täcke av matos börjat lägga sig och i resten av hemmet har doften av hemlagad mat redan etablerat sig. I vardagsrummet är bordet strategiskt placerat för att kunna ta emot vilka vilande fötter som helst. Smutstvätten är ren innan den ens har nuddat marken. Ibland lockas man av att få ramla bara för att få bli omplåstrad.

Det här med mammor är ett tidlöst vinnande koncept. Särskilt min mamma. Hon är rödhårig, bara det i sig kan få en att leva en dag extra. Sedan är hon egentligen inte särskilt mammig, utan bara bra. Bara perfekt. Bara min mamma. Hon är sådan där person som kan ge självklara svar på frågor som en stund tidigare verkat vara mer oklara än relativitetsteorin. Hon är min mamma, min rödhåriga arbetsnarkoman till mamma. Trots att jag har en förkärlek till självständighet tror jag att jag bor kvar hemma till dess att jag byter hem mot kista.